I mitt andra blogginlägg kommer jag att diskutera huruvida man kan påstå att renässansmänniskan var medveten om sig själv som individ. För att exemplifiera kommer jag använda mig utav två av renässansens välkända författare, Francesco Petrarca (1304-1374) och Niccolò Machiavelli (1469-1527).
Enligt kulturhistorikern Jacob Burckhardt (1818-1897) såg sig människorna under medeltiden främst som en del av en större enhet, såsom familjen eller nationen, snarare än som egna självgående individer. Detta menar Burckhardt dock kom att förändras under renässansen. Människorna sägas då ha vaknat ur sin djupa slummer och börjat visa tecken på en medvetenhet om sig själva som mer än enbart en del av kollektivet. Flera utav dagens historiker skulle nog vara eniga om att Burckardts bild av individualismens framväxt ter sig något förenklad. Däremot råder ingen tvekan om den stora betydelse hans undersökningar haft för vår förståelse av renässansen och dess kultur. Eftersom mitt syfte med denna text är att diskutera om och i så fall i vilken grad renässansens människor kan tänkas ha sett sig själva som fristående och självmedvetna individer, är ändock Burkhardts teori om individualismens framväxt intressant.
Trots att själv benämningen ”renässansen” inte användes av tidens författare och konstnärer råder ingen tvekan om att de faktiskt såg sig själva leva i en tid av kulturell skiftning, inte minst genom ett återuppvaknande ur medeltidens mörker och en pånyttfödelse (rinascita) av antikens kultur. Exempelvis hävdade den florentinske krönikören Giovanni Villani (ca 1276-1348) mot slutet av 1300-talet att antikens konstnärliga ideal återupplivats genom bland andra Giotto (ca 1266-1337) och Cimabue (ca 1240-1302). Också litteraturen påstås ha genomgått en liknande pånyttfödelse med Dante (1265-1321), Petrarca (1304-1374) och Boccaccio (1313-1375) i spetsen.
I renässanshumanisten Petrarcas skrifter anas en viss form av självmedvetenhet. Liksom flera andra av renässansens lärda män, intresserade han sig för antikens författarskap och inte minst för historikern Titus Livius (59 f.Kr.-17 e.Kr.). I sitt verk Secretum meum (1358) för Petrarca själv en dialog med kyrkofadern Augustinus (354-430), en person med vilken han starkt kom att identifiera sig. Samtidigt fann han också stort intresse i antika auktoriteter så som Cicero (106 f.Kr.-43 e.Kr.) och den ovannämnda Livius. Liksom flera av renässansens humanister förespråkade Petrarca en imitation av antika exempel. Detta innebar inte att alla egenskaper hos en specifik individ skulle omfamnas, utan snarare att vissa fördelaktiga karaktärsdrag och dygder skulle imiteras för att slutligen användas i skapandet av sin egen unika person. I dialogen skildras Petrarcas kamp mellan att förena sitt intresse för humanismen, och därmed också den antika kulturen, med sin kristna tro. Teman såsom skönhetens förgänglighet och själens odödlighet, eller det yttre kroppsliga kontra den inre själen, löper som en röd tråd genom framställningen. Trots att Petrarca visar på en självmedvetenhet då han betonar att han är insatt i hur man (enligt Augustinus) bör leva för att nå själens odödlighet är han också väl medveten om de laster som håller honom tillbaka, såsom äregirighet och kärleken till det motsatta könet. Genom detta betonas hans vetskap om sin betydelse och värde som en enskild individ.
Liksom Petrarca intresserade sig den florentinske historikern, statsmannen och filosofen Machiavelli för de antika auktoriteterna och uppmanade även han sina samtida att följa deras exempel. Det sägs att Machiavelli, innan han trädde in i sitt arbetsrum för att ”samtala” med de antika mästarna och därmed producera sina kända verk, alltid var noga med att tvätta sig och klä sig i ett mer formellt maner. Det blir tydligt att han hyste starka känslor för antikens lärda. I sin omdiskuterade Il Principe (1513) kan man ana hans teori om att världen i mångt och mycket styrs av den rättvisa man själv skapar sig snarare än en gudomlig eller naturgiven rättviseprincip, således ”var och en är sin egen lyckas smed”. Machiavelli beskriver också fursten som handlingskraftig liksom förutseende, det är alltså av största vikt inte bara att förstå sin samtid utan också sig själv.
Ett annat tecken på en något ökad medvetenhet om människors funktioner och värden kan ses i de diskussioner som fördes angående sociala grupperingar. Under medetiden hade befolkningen i stora drag delats in i grupper om de som bad, de som krigade och de som brukade jorden. I Italien började dock under renässansen samhället att delas in i flera sociala grupper. Dessutom diskuterades flitigt sociokulturella frågor så som huruvida ädel börd skulle baseras på arv eller individuellt värde. Viktigt att notera är också att renässansmänniskan inte är att betrakta som rakt igenom ofri utan att det snarare handlar om att idén om frihet under denna tid är minst sagt konfliktfylld.
Trots Burckhardts något förenklade bild av individualismens utveckling under renässansen har han en poäng. Att en ny form av medvetenhet om den unika individen så sakteliga gjorde sig gällande under renässansen blir tydlig ovan. Inte minst kan detta ses i författarnas tillvägagångssätt i att skapa en slags personlig stil i sitt skrivande. Flera av de ord som renässansens författare valde att frekvent bruka, exempelvis konkurrens, ryktbarhet och ära, visar på en viss medvetenhet om sig själva gentemot andra liksom en strävan efter berömmelse. Också de självbiografier i form av dagböcker och journaler som skrevs i jag-form skulle kunna visa på en ökad självmedvetenhet. Trots att de inte i sig kan betraktas som ett uttryck för självmedvetenhet kom de med stor sannolikhet att fungera som verktyg i skapandet av det egna jaget.
Slutligen är det intressant att se hur såväl Petrarca som levde och verkade under 1300-talet och Machiavelli under 1500-talet båda visar på en relativt hög grad av självmedvetenhet. Hursomhelst förser oss studier av renässansen, inte minst med dess revolutionerande upptäcker som drivkrafter i självutvecklingen, med viktiga nycklar till den individualism som vi idag känner till.
Källor och vidare läsning:
Burke, Peter. The Italian Renaissance: Culture and Society in Italy. Cambridge: Polity Press. 1999
Burckhardt, Jacob. The Civilization of the Renaissance in Italy. 1990
Machiavelli, Niccoló. Fursten. Stockholm: Natur och Kultur. 2008
Petrarca, Francesco. Min hemlighet. Stockholm: Bokförlaget Atlantis. 2002
HISTORIEBLOGG 